I väntan på tåget

Såhär i hindu-land har jag varit nyfiken att ta en närmare titt på Ayurveda. Då apotek dessutom är min favorit-affärs-strosning, bad jag min vän ta med mig till ett Ayurvediskt apotek för att frossa i lite naturmediciner och smått och gott. En spännande motorcykeltur senare har jag hamnat hos Baba Ramdevs Ayurvediska Klinik, inget mysigt apotek i sikte och jag förs raskt in i ett bås och finner mig mitt emot en läkare med bister uppsyn. Inte riktigt vad jag tänkt mig, men det är mycket som gets lost in translation när man försöker beskriva vart man vill här! Nåja, väl sittandes framför denna hindi-talande läkare måste jag försöka prestera och klämmer ur mig lite olika bekymmer som min vän (som nu har alldeles för pinsamt närgången info, haha.) får översätta. Vet inte vilka symptom som gick fram till läkaren, men jag for därifrån med inte mindre än 6 (!) olika mediciner. Spännande.

Naturmediciner i mängder. Läs gärna mer om Ayurveda här!

I övrigt har vi äntligen kommit igång med våra egna områden på organisationen. På förmiddagarna är vi som vanligt involverade i de olika projekten, där mina älskade hembesök utgör en stor del. På eftermiddagarna har vi fått lite olika ansvarsområden där Annika och Charlotte håller i hantverksklasser för barnen, Noomi har pianolektioner och jag  ska vara lite mer involverad i People Empowerment Program (PEP). Jag är totalt imponerad av detta program som innehåller så många bra aktiviteter för empowerment av slummens kvinnor! De har hundratals självhjälpsgrupper som tillsammans blivit så starka att de håller på att starta en egen mikrokreditbank! Det ryktas om att denna bank hinner startas upp innan jag far härifrån – superspännande!

Morgonskrubb, Suraj Park.

PEP är verksamt i två slumområden här i Delhi; Suraj Park och resettlement kolonin Bhalaswa. I vart av dessa områden bor det runt 8000 familjer med en medelstorlek på 6-10 familjemedlemmar. En himla massa folk. Dessa två områden har för några år sedan fått tre stycken offentliga toaletter att dela på samt några utsatta vattenkranar från myndigheterna. När vi besökte Bhalaswa var toaletterna nedstängda p.g.a. någon tidigare  incident och vattenkranarna funkar lite halvtaskigt. Så mycket folk som lever utan funktionellt vatten och sanitetssystem så det är helt vansinnigt. Hur ska utvecklingen kunna gå framåt i dessa områden utan sådana bas-nödvändigheter, vilket orsakar så mycket onödiga sjukdomar och skit?! Bhalaswa är ett område dit folk flyttats som bott på en plats myndigheterna vill ha till annat – deras hem och liv har bryskt ryckts upp för att placeras på ett annat ställe. Folk har således förlorat sina jobb och arbetslösheten är enorm, endast 40% av barnen går i skolan, de flesta kvinnorna är analfabeter vilket gör dem än mer utsatta och mitt i detta gör program som PEP en enorm skillnad! Wow.

Söt-skrotisar, Suraj Park.

Igår fick vi följa med några av barnen från CDSP-projektet till en ceremoni på Delhi Universitet. De deltar varje år med sin dansuppvisning och vilken uppvisning! Barnen var fantastiskt duktiga och det var roligt att få se en del av universitetet här.

Grymma killar som träffas i parken 3 ggr/veckan för träning.

Just nu sitter vi och inväntar vårt nattåg mot Varanasi, en av Indiens heligaste städer. Den ligger längs med den heliga floden Ganges och hinduer samlas där för heliga ritualer och för att bränna de döda. Hinduerna far också dit på äldre dagar i väntan på att dö, då det anses ge ”moksha” att dö där – befrielse från födelse-död-cykeln.. Ska bli spännande att äntligen få se lite mer hinduiska traditioner och framför allt att fara med tåg! Pepp!

Har f.ö. fått min första pizzaleverans. Stort ögonblick och jag kände mig som i en amerikansk film!

Frustrerande skit

Vi har efter mycket om och men lyckats hitta några gym i våra kvarter som vi håller på att utvärdera. Jag och Noomi tog oss häromdagen ner i en ruffig liten lokal där en glad, dansant indier skulle hålla ett träningspass med oss. Vilken total chock-workout! Den dansvana Noomi svängde sig smidigt runt i dessa Bollywood-moves, men kära nån vad läraren fick kämpa med mig! Han slet och drog i mina ben, ”knees STRETCHED” var det konstanta mantrat från denna bryska man och fortsätter jag med detta kanske jag kommer hem en decimeter längre eller så.

På hembesök-runda i Badli.

Under våra hembesök i de olika delarna av Delhis slum möts vi av sjuka barn i mängder. Att det är så känns sorgligt nog inte överraskande heller, särskilt inte när man ser avskrädet och sophögarna som samlas överallt – inte bara i slummen, det ligger skit och skräp överallt i den här stan. Trångboddheten i slummen skapar givetvis förutsättningar för smittospridning i sig och jag kan bli så sjukt frustrerad över den obefintliga sophanteringen som förvärrar ohälsan något enormt!

Sopor. Mitt i och överallt.

Om soporna, avföringen och kossorna avlägsnas från dessa trånga utrymmen skulle det kanske inte behöva läggas så otroligt mycket resurser på hälsovård och mediciner för en slumbefolkning som verkar vara konstant sjuk. Något kontraproduktiv regering som investerar i utvecklingsprogram inom hygien och hälsa, samtidigt som de inte gör ett skit åt denna illaluktande smitto-smuts. Det får vara någon annans bekymmer. Slumbefolkningens bekymmer. Frustration.

Ännu mer sopor. Här är fr. slummen precis bakom mitt hem.

Idag var vi lediga. Vi blev jätteglada och drog in till city där vi höll på att bli överkörda, nertrampade, nersmutsade och blåsta på en och samma gång. This is Delhi. Vi for med tunnelbanan som kör genom staden på en hög bro, ger en grym utsikt medan vagnarna skumpar fram och fylls på med folk. Inklämd i en galet trång vagn känns något inte alls som vanligt (ja, det är förstås mycket som känns ovant i en vagn i Delhi..), jag ser mig omkring och ser en vagn full av hoptryckta kvinnor. Inte en enda man – vi har hamnat i ladies-only-coach, där kvinnorna ska slippa sexuella trakasserier från män. Underlig syn.

Jag avslutar med lite bilder från mina möten under hembesöken de senaste dagarna!