Sångdebut, myror och slum

Intensiva dagar! Vi har fått vara med om så mycket på så kort tid och intrycken är många, vackra och känslosamma.
I söndags var vi till kyrkan på en 3 (!) timmar lång gudstjänst. Allt på hindi, men vi gjorde vårt allra bästa för att hänga med i sångerna och för att hålla oss vakna i hettan. Mitt i all hindi hör jag något sägas om the people from sweden och jag inser till min förskräckelse att vi ska framföra en svensk sång! Jag låter mina mer skönsjungande kamrater ställa sig vid micken, glider försiktigt bakom dem för att mima lite till deras sång. Det här går ju bra tänker jag. Men snabbt som attan dyker en hjälpsam själ upp med en helt egen mick framför mig och säger ”now you can sing emili!”. Sångdebut inför stor publik – check. Jag tycker synd om den stackars åhörande församlingens öron samtidigt som jag imponeras
av mina kamraters förmåga att hålla tonen trots mitt tondöva skrålande jämte, hahaha!

Roselyn och Rohit på hembesök. I detta rum bor en familj på 6 personer!

Vi fortsätter våra besök i projekten och igår fick jag lära mig mer om Phoolwari Child Development Project. Ett projekt som arbetar, på ett holistiskt vis, för att slummens barn ska utvecklas till starka individer som kan ta egen plats i det indiska samhället. Jag fick följa med socialarbetarna Rohit och Roselyn på hembesök i slummen i Suraj Park, vid vilka de stämmer av hemförhållanden, barnens hälsa och samtalar med föräldrarna.  Projektet förser även barnen med mat, skola, skoluniform, hygienartiklar och underkläder samtidigt som de får undervisning i hygien/hälsa och mycket mer!

Barnen får ett näringsrikt mål mat om dagen på TFG.

Besöken i slummen var otroligt känslosamma åt alla håll! Känslan av misär och smuts var överväldigande. Människor som bor trångt i skjul utan bas-förnödenheter. Det mesta sköts i de trånga gränderna mellan skjulen, folk tvagar sig här och där mellan fiskbensrester, lekande barn och avloppsrännor.
Men känslan av att möta människorna där, oj! Vilken värme och vänlig gästfrihet som väller ur de små utrymmena till skjul! 

Värmestrålande möten i slummen av Suraj Park.

Det var därefter dags att möta barnen i skolan hos TFG och vilka barn, de sätter sig rakt in i hjärtat! Jag vet inte riktigt hur mycket skola de fick till denna dag för det blev liv i luckan när fyra blekfisar steg in. Barnen lärde oss sånger, hur man gör den coola hand-hälsningen och klappade mitt hår konstant.

Godingar ur pre-school klassen!

Gårkvällen erbjöd däremot svårigheter i form av…myror! (ok, svårigheter som snabbt sätts i perspektiv och blir knappt nämnbara – men ändå.) Lägenheten har invaderats av minismå myror som bits och som har bitit sig igenom alla mina försiktigt omplastade matvaror – vartenda paket med godsaker kryllade av en svart massa! Mina älskade fullkornsskorpor från Sverige fick fara i sopen tillsammans med ett och annat knäckebröd. Tungt, men jag har överlevt.

En avslutande vy över Suraj Park.

Börjar kännas lite som hemma..

Vi har nu befunnit oss i New Delhi i 3,5 dagar, men det känns som så mycket längre! Abraham och alla de andra på TFG tar så väl hand om oss så jag känner mig redan lite hemma här, även fast jag ännu inte hunnit se så mycket av staden – dagarna har varit fulla av besök på kontoret, cellgrupps-möten, bröllop och shopping. Igår blev det en lång heldag på en närliggande mall där jag fick inhandla indiska kläder för att passa bättre in på kontoret, kyrkan och då jag ska besöka de olika projekten.
Kurta (typ indisk tunika), salwar/leggings och sjal är numera min standard.

Introduktionen till organisationen och dess projekt har påbörjats lite smått och som jag skrev tidigare imponeras jag av det arbete de bedriver här! Min handledare är stålmannen bakom TFG och allt arbete utmynnar från denna eldsjäls vision för ca. 12 år sedan. Enligt honom finns det över 1600 slumområden i Delhi, där 80% är drabbade av tuberkulos och 60% lider av astma för att nämna några exempel. Det är främst i dessa områden som TFG är verksamma med deras motto ”To ensure smile on every face”. Det verkar vara ett otroligt helhetstänk genom varje projekt, t.ex. där SHG-self-help-groups används för att starta upp mikro-krediter samtidigt som dessa SHG:s sprider kunskap om kvinnors rättigheter, hälsa och mycket mer – områden som samtidigt vävs in i andra projekt. Dessa grupper av kvinnor i slummen har lyckats så bra att det snart ska registreras en helt egen mikro-kredit bank!

Mina resekamrater Annika, Charlotte och Noomi på TFG:s kontor.

Idag har jag mött Satyajit och Suresh som driver AAP-Aids Awareness Programme. Ett program som startades i juli för att sprida kunskap om HIV/AIDS och hur man kan förebygga samt behandla detta. Jättespännande program där de fokuserar på fyra särskilt utsatta grupper; FSW-female sex workers, IDU-injective drug users, MSM-male having sex with males och; transsexuella. De når ut med kunskap och information genom bl.a. gatuteatrar, radioprogram, ungdomsträffar och dörr-till-dörr aktiviteter. Ett projekt med en bredd av aktiviteter för att nå riktigt många människor och som kommer vara spännande att få besöka framöver! 

Informationsblad som delas ut genom AAP.

Indien har en uppskattad HIV prevalens på 0.3%, vilket i sig kanske inte låter särskilt hög, men med Indiens enorma population innebär detta att 2.4 miljoner människor lever med HIV här och ca. 172 000 människor dör varje år till följd av AIDS – projekt som AAP är livsviktiga!
(källa: UNAIDS)

Arrival, Chaos and an Indian wedding

Vi har äntligen anlänt i Delhi!
Resan gick fantastiskt bra och vi möttes på flygplatsen av vår handledare pastor Abraham, Priyanka och ett svenskt pastorspar; Samuel och Gabrielle – samt en extremt tryckande hetta! En timmas galen bilresa (innehållandes kossor, biltutande och nära-döden-upplevelser) senare var vi framme vid vår lägenhet. Första kvällen var vi ganska överväldigade av både intryck och värme. Hur mycket jag än förberett mig för en ny, annorlunda omgivning och klimat, är det svårt att i förväg verkligen vara beredd på den känslan av kaos som infinner sig när man väl ska bo här. Lägenheten är stor och riktigt bra, men det tog ett tag att vänja sig vid denna standard. Men efter ordentligt med eget fix och don genom hemmet, har vi det riktigt mysigt här och känslan har landat mer i förväntan och spänning – vi bor i Delhi, wow! Vårt kök!

Första dagen innebar mycket vila hemma i lägenheten – och mycket mat! Vi får fantastiskt god mat levererad från TFG hit vilket är lyxigt. Vi blir väl omhändertagna av alla här, det känns så tryggt och bra!Här kommer Aaron med vår första frukost – Chapati med curry-potatis!

Efter mat och vila var det dags att fixa ordning oss för bröllop! Vi fick låna fantastiska indiska festkläder, saris, i vilka vi kände oss lika tjusiga som brudparet nästan! Som tur är hade vi tjejerna från TFG som hjälpte oss med påklädning, för kära nån vilka komplicerade plagg! Ett nästan fem meter långt tyg (kändes det som) veckades, stoppades in och slängdes runt för att till slut bilda en vacker klänning!Vi och Abraham festfina på bröllop!

Det var en spännande första dag. Idag har vi haft möte med Abraham där vi har fått information om TFG, träffa personalen och höra om deras utvecklingsprojekt – och vilka projekt de driver! Jag blir imponerad av den bredd organisationen har och allt de lyckas företa sig, som dessutom ger resultat.Möte på Abrahams kontor med (fr. vänster) Priyanka, Zeeta och Priyanka aka. Kuschi – tre goa kvinnor som kommer vara våra närmsta kontakter fr. TFG.

Här är Asha i köket, den otroliga kvinnan som lagar oss all mat.

Projekten som TFG driver är sannerligen imponerande – vilken bredd de har! Det är tydligt inom varje program att deras främsta målgrupp är de fattigaste av de fattiga och aktiviteterna riktar sig främst mot utsatta barn, kvinnor, physically disabled, och äldre. Projekten täcker verkligen de flesta områden; fattigdomsbekämpning, barnhem, kvinnors rättigheter, utbildning, hälsa för alla, mikrokrediter och självhjälpsgrupper, advocacy , mänskliga rättigheter och mycket mycket mer! Jag berättar mer om dessa projekt i ett inlägg senare – nu ska vi rusa iväg på ett cellgruppsmöte här i Rohini, sektor 19 där vi bor!En sista bild är fr. toaletten 🙂 T.h ser ni vår dusch som utgörs av tre stora hinkar! Fiffigt!

Imorgon bär det av!

Efter en vecka av intensiva förberedelser och gos med vänner och familj är det helt plötsligt mindre än en dag till avresa! Känslorna har farit berg- och dalbana mellan spänning, förväntan och nervositet. Men också lite ledsamhet då min separationsångest, som egentligen kommit smygande alltsedan beskedet om praktiken i maj (I know, på tok för tidigt för separationsångest, haha.), väl nådde sin kulmen igår då det var dags för kramkalas med familjen. Tycker mig ändå avklarat gårdagen utan alltför grava gråtkavalkader och känner mig nu mest redo och laddad för spännande äventyr i New Delhi! Under veckan har jag även haft en inför-avresa-träff med min ansvariga pastor från Filadelfiaförsamlingen, en träff som både stärkt och lugnat mig inför uppdraget som praktikant. Skönt med stöd.

Körkort, kalas, presenter – lite av veckans fix och don.

Indien verkar sannerligen vara ett spännande land! Självständigheten från kolonialmakten Storbritannien uppnåddes fredligt 1947 tack vare Gandhi och Nehru, men sedan dess har blodiga konflikter drabbat landet – särskilt infekterad är relationen till grannlandet Pakistan.
Intressant med Indien är att trots väldiga problem såsom överbefolkning, miljöförstöring, utbredd fattigdom och korruption finns det en enormt snabb och växande ekonomisk utveckling – 7,2% i BNP tillväxt, att jmfr med Sveriges 4%. (källa: cia.gov)

Denna tillväxt till trots, har Indien ett HDI (Human Development Index) på 0,547 och rankas på plats 134 av 187 länder (Sverige ligger på plats 10/187)*. Urbaniseringsgraden är hög med över 30% av befolkningen som bor i städer där huvudstaden New Delhi är den största med 21 miljoner invånare – det är dit jag ska!

Med denna höga urbaniseringsfart bildas också mycket fattigdom och slummen i New Delhi är utbredd. Det är främst inom dessa utsatta områden som TFGTI (The Full Gospel Trust of India) har sina sociala projekt och det ska bli otroligt spännande (och säkerligen utmanande) att få vara med och lära mig om dessa under fem månader
– resan kan börja mina vänner!

Ta gärna en titt på TFGTIs breda och imponerande arbete här.
*HDI är ett bredare mått på mänsklig utveckling och samlar flera mätfaktorer utifrån tre huvudområden; hälsa, utbildning och inkomst. (Läs mer om HDI här)