Vi har varit på landsbygden några dagar för att titta på en del av TFG’s rurala projekt. Klockan 04.00 gick startskottet för den 5,5h långa bilfärden. Inga problem tänkte jag och stannade uppe lite extra länge kvällen innan så att jag skulle vara trött och sova genom bilresan. Fiffigt. Kröp upp och slumrade in på sätet i bilen bara för att med ett ryck slitas ur sömnen och dunsa ner på golvet. ”- Welcome to Uttar Pradesh! Roads do not work in U.P.” och det gjorde de sannerligen inte! En resväg på 15 mil tog nästan 6h att köra och sömnen kunde hälsa hem.
Dags för landsbygd, Aligarh.
Något trötta anlände vi till den lilla byn i Aligarh för att få vara med i SHGs, skola och mycket mer. Intensiva intryck av livet på landet i Uttar Pradesh! Det är verkligen stor skillnad mellan urban och rural miljö här – extrem skillnad. Här har fattigdomen ett annat ansikte i form av bl.a. nästintill obefintlig läskunnighet, kvinnans totala ojämnställdhet och allra tydligast – ingen elektricitet. Kvinnorna här får ännu mer sällan röra sig fritt utanför hemmet, vilket gör arbetet med kvinnogrupperna (SHGs) så grymt viktigt. Jag blir imponerad när jag ser Deepak, Ajay och Chandaraband samla kvinnorna i en by för undervisning i hur man kan göra business – det börjar sakta men säkert byggas upp samma självständighet och företagsamhet som jag såg lyste i ögonen på kvinnorna i Delhis slum.
SHG-utbildning i vaselin-produktion.
Det börjar skymma strax efter 18.00 och inte förrän jag försökt leva totalt utan el inser jag till fullo hur viktig den är för möjligheten till utveckling! Vi snackar beck-totalt-mörker. Byborna samlas här och där under någon fotogenlampa, men svårigheterna att leva ett liv efter kl. 19 är uppenbara – att arbeta, studera, umgås, uträtta behov eller att förvara mat försvåras. Elen kan komma några timmar mitt i natten, men då är ju ändå ingen vaken – smart tänkt myndigheterna av U.P. Verkligen. En kanske kan tänka sig knepigheterna en city kid som jag hade att pricka toa-hålet i marken i beckmörker, haha.
Några av alla byns barn som får skola och 1 mål mat/dag från Phoolwari-projektet.
Inte minst blir det hindrande för kvinnan, för hennes chans att röra sig fritt. Är det begränsningar dagtid, är utrymmet noll efter mörkrets inbrott att som kvinna röra sig utanför hemmets väggar. En toppen-grej från TFG är den solcellsdrivna lampa som var familj får gratis då de går med i Child Development Projektet!
Jodå. Här sjungs det igen! Fantastiskt roliga stunder med skolbarnen.
I övrigt börjar rutiner infinna sig här i Rohini, sektor 19. och det gör otroligt gott för känslan av att landa. Som morgonprocedur brukar jag ta en tur i parken som ligger jämte – en park full av liv redan kl. 06.00 på morgonen och säkert ännu tidigare också! Intrycket jag får under mina morgnar är att folket häromkring är måna om att röra på sig och inser vikten av både fysisk och psykisk hälsa. Här och där sitter gubbar i yoga-ställning, qi-gong grupper och killar som styrketränar fyller parken. Vill man motionera sällar man sig i ledet på de asfaltsgångar som omringar gräsmattan och går runt, runt, runt. Vilket jag gjorde i godan ro häromdagen. Men man får minsann passa sig – rätt var det är kommer en snorloska farandes från en mediterande man längs med kanten! Det är lite buskigt runtom så loskan caught me by surprise så att säga. Tydligen verkar dessa vitklädda män fnösa ur sin näsa hysteriskt som en del i något slags mantra. Jag har ännu inte kikat närmare på vad detta kan vara fråga om för slags religionsutövning – men hädanefter håller jag noga utkik för att undvika en ny dusch-loska under min morgontur!
Godingar i skolan, Aligarh.
Hinduismen verkar för övrigt väldigt medveten om vikten av hälsan och balansen mellan människan och hennes omgivning. Särskilt inom den indiska läkekonsten Ayurveda. Balans mellan kropp/sinne, människa/natur, osv. Nyttigt ändå, balans är bra. Och kanske därför det är full fart på folket här i den tidiga morgontimman! Ska kika närmare på det där med Ayurvedan någon dag.
emeliehedin 