It’s a girl!

Jag har aldrig kommit så nära den verkligheten förut. Jämställdhet har jag proklamerat och ansett mig kämpa för – ge barnet både blått och rosa, lek med både dockor och bilar vettja. I Sverige.
Här. Vilken verklighet som blir påtaglig. Påtaglig på ett helt annat sätt än att höra om den på nyheter, i dokumentärer, i skolböcker. Det är flickorna och vännerna jag fått här som faktiskt har gifts bort medan de bara var barn. Det är deras liv som inte är värt något så länge det inte finns en man som bestämmer över det. Det är deras systrar som aborterats bort, skickats som sexslavar, misshandlas. Det är mina vänner som gång på gång får rycka in då deras systrar håller på att slås sönder och samman av sina män. Det är dessa mina vänner som inte får röra sig fritt utanför hemmet, som aldrig vistas utomhus efter klockan sju.Idag har det firats Republic Day med alla barnen från projekten!

I Delhi har det mesta kretsat kring våldtäkten och debatten går varm om hårdare straff och snabbare domstolar. Det senare något som sannerligen behövs. Det finns tusentals misstänkta fångar som väntar i åratal på att få sin rättegång. Min väns bror som efter fyra års fängelsevistelse fortfarande inte fått veta om han ens kommer fällas för något brott. Idag är han 21 år gammal. Unga människor och bortslösade liv!

Barnen bjöds på fest med flaggor och kepsar.

Men det behövs mer än hårt straff och snabba domstolar. Förändring i den djupt rotade mentaliteten – hos såväl kvinnor som män. Den mentaliteten som inte förändras för att kvinnorna far i separata tunnelbanevagnar eller att inga bilar får ha tonade rutor längre. Det är något som genomsyrar hela samhället här. Små uttalanden som dessa, men det vittnar om stora problem. Jag blir extra stolt och imponerad över TFGTI som nu i januari lanserade ett helt nytt projekt; Save Women – Save Delhi (SWSD). De fnulade fram en extra slant för att göra en kort, men intensiv och framförallt sjukligt viktig insats – en tre månader awareness raising kampanj i närområdet, Rohini. Det är spännande att få vara i startgroparna, att få se hur ett projekt läggs upp, planeras och tar form. Jag imponeras av drivkraften hos denna lilla organisation.

Att se dessa barn från slummen som får dansa, vara med i ett sammanhang, skratta tillsammans – då inser jag vikten av TFGTIs arbete.

Det kommer inte att ske över en natt, men med små insatser som SWSD kan attityder och mindsets förändras, med tiden. Det sprids ringar på vattnet runtom i världen efter upploppen i Delhi, kvinnor och män förenas, kämpar. Det finns en gnista! Även om frustrationen är stor och hoppet om förändring bland mina indiska vänner är lågt – ”Emelie, this is India. Nothing will happen. We now this, we’ve seen this before”, så har jag sett gnistan, särskilt i energin hos TFGTI. Den finns där och den inspirerar och förändrar. Den smittar av sig, för det är samma gnista jag sett i ögonen hos de riviga kvinnorna från Delhis slum.

Ta gärna en titt på den här musikvideon. Viktigt. Kan vi agera, tillsammans, nu?

Senaste tiden har inneburit mest arbete inom SWSD och mycket hemlängtan. Det har blivit varmare (äntligen) och jag har både klappat buffalo och ridit häst! Stora händelser för en city kid som den hära.. Vi försöker även förbereda oss för hemfärd, något som känns jättekonstigt. Noomi lämnar oss redan om en vecka – hur kunde fem månader gå såhär fort?

Avslutar med några fler bilder från firandet av Republic Day idag, av och med barnen från projekten. ”Put a smile on every face”. Det gör de sannerligen och här finns gnistan hörrni!

Tillbaka till värmen mitt i kylan

Vi lämnade Delhis kyla, damm och soplukt för Mumbais värme, strandpromenad och fisklukt – avnjöt många långa timmar på Starbucks i Indienversion och tog sedan tåget vidare till lite strandhäng i Goa. 

Pampig arkitektur i Mumbai. Och förstås – Starbucks.

Vi hittade hav och strand i Mumbai! Så långt från Delhi..

Som kanske väl känt är jag inget vidare fan av att ligga på stranden och lapa sol. Hur som, en dag tänkte jag kväsa min rastlöshet för några timmar för att finna den där fräscha brännan det hetsas sådant om. Dagen till ära införskaffades en helt ny solkräm (viktigt med safety hörrni!) från en liten indisk strandshop. Vad jag bör ha lärt mig vid det här laget är att varor i små indiska shops allt som oftast är – fake. Några brända soltimmar senare undrar jag varför jag inte bara höll mig till skugga och strandspel i vanlig ordning. Big fail.Våra strandhuts, Goa.

Tidig morgonträning, Palolem Beach.

Tillbaka i Delhi, efter 47 fruktansvärda timmar på tåg, klagar vi mycket och högljutt på kylan som nu har maxat alla gränser. Jag har aldrig förr varit med om dess like, att det faktiskt inte finns någonstans en endaste liten värmekälla och vilken smått panik kylan ger en när den biter sig in i benstommen för att stanna. Höjer min gadget-medvetna bror till skyarna när jag kryper ner i min varma sovsäck och möts som så många gånger förr av frustrationen i att leva mitt bland så många som inte har en sovsäck. Eller ens en filt. Ofattbart.
Goda ”dosas” i Mumbai.
Mumbai kryllade av dessa söta taxisar. Nästan värre än New York!

Goa var en klar (och varm) kontrast till Delhi och det känns skönt att vara tillbaka hemma, samtidigt som det först nu börjar kännas på riktigt att en snart ska fara till det andra hemma. Nedräkningen hem till Sverige har börjat kännas påtaglig och det fyller en med enorm glädje. Och enorm ledsamhet. På samma gång och i en enda röra. Det är både vackert och fascinerande hur snabbt ens hjärta kan skapa sig ett hemma, landa i ännu en familj. Några få månader och jag har fått uppleva så mycket kärlek och tillhörighet, över och bortom alla gränser.

Vår lugna strand var fylld av fina fiskebåtar.

Vackra små klippor som fick bota mitt klättersug.

Ännu en tidig morgon på stranden.

Daglig utsikt för en vecka. 

Fiskeutsikt i Mumbai.

Heligheter på Mumbais stränder.

Kontraster – Indiens signum. Pampig arkitektur är inte för alla, men på samma gata.

Frälsis räddade oss i Mumbai! Grymt bra hostel. Tossigt billigt. 

En God Jul i Delhi

Intensiva före-jul-dagar har passerat och tröttheten till trots har jag haft otroligt fina dagar! Vi har tok-övat dans, sjungit julsånger nätterna i ända, medverkat i otaliga julprogram – bl.a. på Indiens största fängelse, haft en svensk julafton med våra vänner och mycket mer. Julen här i Delhi är ingenting som hemma, men den är minst lika god.

Kylan har slagit till rejält och vi tassar runt i våra ylleställ hemma i lägenheten och kokar te i mängder! Förundras över hur det kan vara så kallt inomhus…samtidigt som jag blir frustrerad över att jag faktiskt kan gå in i den här lägenheten, koka te och kura under min filt i sängen – när inte alla kan det. Frustrerad, därför att jag just sagt hejdå för dagen till alla nya vänner som går till sina skjul där deras hela familj delar en och samma lilla säng. Om jag tycker att denna lägenheten är kall kan jag bara ana hur kallt det är i skjulen dessa kvällar när dimman kommer krypande.

Ska just ut för en sista natt av julsånger, imorgon väntar julprogram, på tisdag firas julafton i kyrkan här och på torsdag bär det av mot Mumbai och Goa!
Önskar alla en riktigt fin, god och kärleksfylld Jul!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämnar med ett litet bildspel med små glimtar av mina senaste dagar!

Kärt återseende

Efter galna festivaltider har galna bröllopstider tagit vid här! I flera veckor har bröllopstrummor ekat och dansande brudgumsekipage fyllt Delhis gator – det är verkligen feststämning i hela staden!  En kompis bjöd in oss till sin kusins bröllop och efter att ha fått möta hela tjocka släkten (som var lika många som en hel by..) rev systrarna tag i mig för att börja snurra in mig en supervacker saari! En har inte mycket att sätta emot dessa riviga kvinnor och strax hade jag full mundering med kläder, smycken, smink och en fake-mould (fju.). Funderade ett tag på om det var jag som skulle giftas bort, har nog aldrig känt mig så glittrande uppklädd! Bröllopet var sedan fullt av olika ritualer med fyrverkerier, konfetti och dans, dans, dans.- så häftigt!

Bröllopsgäng med brudgum.

Samma vecka fick vi också gå på ett kristet bröllop som var mest som ritualerna hemma, men festen, maten och dansen var lika maxad som alltid i Indien! Familjen och äktenskapet är otroligt centralt här. Frågan om en är gift eller inte är bland den första som dyker upp i möte med nya folk och då min höga och dessutom ogifta ålder kommer på tal blir folk lite brydda. Häromdagen fick jag ett huvud som lite medlidsamt lades på sned och ”ooh, but then your parents must be looking like crazy for a husband”! Well.Bruden, maxat uppklädd och utsmyckad.

Skulle jag vilja känna mig ung och fresh skulle jag hållt mig undan från Indien. Igår frågade jag efter en ansiktskräm som passar min hudtyp – ”yes madame, we have an excellent anti-wrinkle cream for you”. …Sådär ja.
Min vackra vän Karin kom på besök och det var otroligt roligt att få dela lite av min upplevelse här med någon hemifrån! Vi hade goa dagar av marknadsshopping, strosande på Delhis gator och sköna, lyckliga hängtimmar. Det kändes mycket konstigt då det var dags för avskedskramen, dels för saknaden av Karin, men också konstig känsla att någon får fara hem till alla i Sverige. Jag märkte att jag för ett litet ögonblick blev lite avis. Alltid dessa dubbla känslor av att trivas fantastiskt här och att ständigt sakna alla där hemma!

Karin under våra hembesök, Suraj Park.

I övrigt är det fullt ös av julförberedelser. Lite tomtens verkstad då huset dagarna i ända är fyllt av pysslande, repetitioner, sångövningar och mycket mer. Det är fullt av julshower med projekten och varje kväll/natt fram till julafton går vi från dörr till dörr och sjunger julsånger! Noomi har fått hugga i ordentligt med att koreografera danser, skriva låtar och sjunga. Som totalt odansant och tondöv tänkte jag att moraliskt stöd under övningarna kan jag ju fixa åt hon. Moraliskt stöd åt Noomi startade det i, men slutade i att själv medverka i två dansgrupper och ett otaligt antal sångframträdanden. En koreograf från Bollywood skrämmer livet ur mig under övningarna och just när jag tror att det inte kan bli värre utmaning än såhär – då slänger han in ett lyft! Jodå. Emelie ska upp och flyga och jag bävar lite för stackars Noomis rygg.Även om jag undrar vad tusan jag gör här mitt i all dans har jag fantastiskt kul och det är en förmån att få dansa med bl.a. dessa fantastiska killar från Child Development Project! De är så grymt duktiga och de är sannerligen både energi- och lyckogivare!

Hinduiska heligheter och trötthet

Det har varit smått överdos av hinduistiska traditioner dessa veckor! Lite granna att vänta i Indien kan man förstås tänka, men alla dessa festivaler har hållit mig utan sömn vilket börjar bli smått kritiskt. Festivaler i detta land verkar innebära sena nätter av hög musik, högljudda mantran och – smällare. Smällare till fördärvelse och utan hänsyn till klockslag (för att låta lite som en gnälltant..haha.). Den största av festivalerna under vår tid här har varit Diwali, the festival of lights. Maffigt att få vara med om! Kändes som en blandning av julafton, nyår och påsk. Hela staden lystes upp av ljusslingor och dekorationer, folk bjöd varandra presenter och sötsaker och önskade ”Happy Diwali”. På självaste Diwalikvällen var det enorma fyrverkerier hela natten lång och vi fick sötsaker av grannarna våra, till min stora förtjusning. Jag har kommit att bli sjukt sockerberoende, dessa sweets är på tok för goda ska ni veta!

En av de högludda festivalerna firas i floden under småtimmarna.

Vi for med ett nattåg till Varanasi för några veckor sedan, kom fram i supertidig morgonrush och efter lite förvirrat letande i trånga gränder hittade vi hotellet. Vilket hotell! Vi hängde många, långa och mysiga timmar på den stora terrassen som vette ut över floden Ganges. Staden var ett myller av smutsiga gränder, turister, heliga män, döda kroppar på parad och mysiga promenader längs med trapporna ner mot floden. På kvällarna och i gryningen lystes floden upp av offerljus och de stora bönesamlingarna.

Heliga män i mängder.

Spännande att få en inblick i dessa hinduistiska ritualer, men det gav också en del känslor av obehag. Som att stå i röken från en brinnande kropp bredvid en på trappan eller att se alla dessa människor som varje morgon doppar sig i den extremt förorenade floden. I floden dumpas allt – skräp, brända kroppar, icke brända kroppar, avloppsavfall och ännu mera snuskigheter! Nåväl. Något otippat blev vi innestängda på ett lassi-ställe då gränderna var för fulla av döda kroppar på parad så det gick inte att ta sig ut! Synd tänkte vi, och tog oss en till smarrig lassi!

Stället med den bästa lassin!

För ett tag sedan  fick vi följa med vår handledare Abraham på en lansering av Bhandua 1947, en kampanj för att minska Indiens tvångsarbete. En imponerande och viktig kampanj, särskilt här i Indien där över fyra miljoner människor jobbar som tvångsarbetare på ett eller annat sätt! En galen siffra, särskilt med tanke på att detta varit olagligt i Indien ända sedan 1976. Som vanligt, ännu något att frustreras över här i detta land.
Läs gärna mer om Indiens tvångsarbete hos ILO.

Morgonfix i Varanasi.

Annars rusar dagarna i en omtumlande fart förbi och livet i Delhi känns mer och mer hemtamt. Jag stormtrivs i lyckliga möten, kaosiga bil- och motorcykelturer, kontorsarbete och slumbesök. Allt detta samlas som både energi-givande och energi-tömmande intryck i mitt hjärta. Emellanåt slår bilderna av barnen i slummen in som en vass pil i hjärtat. Slår andan ur en. Hur kan detta komma sig att sådana mängder av människor lever på det här viset, medan andra inte gör det. Förtvivlan slår mig till och från, men hoppet når mig oftast igen efter samtalsstunder med min handledare. Det finns faktiskt hopp, för det finns människor som strävar för andra människor. Och där har vi helt plötsligt meningen igen.

Bara ett av alla mina lyckliga möten.

Vi har haft svenskar på besök förra veckan. En härligt frisk hemmafläkt med en touch av småländsk dialekt. Har varit riktigt roligt att få prata svenska och att få fungera som turistguide och få visa upp mitt egna Delhi. En fantastisk detalj var även deras bagage som innehöll lösgodis och knäckebröd! Obeskrivligt tacksamt. Imorgon inväntar jag min vän Karin som ska hälsa på mig i några dagar – total lycka och jag är lite ivrigt pirrig inför hennes ankomst!
Avslutar med lite random bilder Varanasi!

Varning för loskor

Vi har varit på landsbygden några dagar för att titta på en del av TFG’s rurala projekt. Klockan 04.00 gick startskottet för den 5,5h långa bilfärden. Inga problem tänkte jag och stannade uppe lite extra länge kvällen innan så att jag skulle vara trött och sova genom bilresan. Fiffigt. Kröp upp och slumrade in på sätet i bilen bara för att med ett ryck slitas ur sömnen och dunsa ner på golvet. ”- Welcome to Uttar Pradesh! Roads do not work in U.P.” och det gjorde de sannerligen inte! En resväg på 15 mil tog nästan 6h att köra och sömnen kunde hälsa hem.Dags för landsbygd, Aligarh.

Något trötta anlände vi till den lilla byn i Aligarh för att få vara med i SHGs, skola och mycket mer. Intensiva intryck av livet på landet i Uttar Pradesh! Det är verkligen stor skillnad mellan urban och rural miljö här – extrem skillnad. Här har fattigdomen ett annat ansikte i form av bl.a. nästintill obefintlig läskunnighet, kvinnans totala ojämnställdhet och allra tydligast – ingen elektricitet. Kvinnorna här får ännu mer sällan röra sig fritt utanför hemmet, vilket gör arbetet med kvinnogrupperna (SHGs) så grymt viktigt. Jag blir imponerad när jag ser Deepak, Ajay och Chandaraband samla kvinnorna i en by för undervisning i hur man kan göra business – det börjar sakta men säkert byggas upp samma självständighet och företagsamhet som jag såg lyste i ögonen på kvinnorna i Delhis slum.

SHG-utbildning i vaselin-produktion.

Det börjar skymma strax efter 18.00 och inte förrän jag försökt leva totalt utan el inser jag till fullo hur viktig den är för möjligheten till utveckling! Vi snackar beck-totalt-mörker. Byborna samlas här och där under någon fotogenlampa, men svårigheterna att leva ett liv efter kl. 19 är uppenbara – att arbeta, studera, umgås, uträtta behov eller att förvara mat försvåras. Elen kan komma några timmar mitt i natten, men då är ju ändå ingen vaken – smart tänkt myndigheterna av U.P. Verkligen. En kanske kan tänka sig knepigheterna en city kid som jag hade att pricka toa-hålet i marken i beckmörker, haha.

Några av alla byns barn som får skola och 1 mål mat/dag från Phoolwari-projektet.

Inte minst blir det hindrande för kvinnan, för hennes chans att röra sig fritt. Är det begränsningar dagtid, är utrymmet noll efter mörkrets inbrott att som kvinna röra sig utanför hemmets väggar. En toppen-grej från TFG är den solcellsdrivna lampa som var familj får gratis då de går med i Child Development Projektet!

Jodå. Här sjungs det igen! Fantastiskt roliga stunder med skolbarnen.

I övrigt börjar rutiner infinna sig här i Rohini, sektor 19. och det gör otroligt gott för känslan av att landa. Som morgonprocedur brukar jag ta en tur i parken som ligger jämte – en park full av liv redan kl. 06.00 på morgonen och säkert ännu tidigare också! Intrycket jag får under mina morgnar är att folket häromkring är måna om att röra på sig och inser vikten av både fysisk och psykisk hälsa. Här och där sitter gubbar i yoga-ställning, qi-gong grupper och killar som styrketränar fyller parken. Vill man motionera sällar man sig i ledet på de asfaltsgångar som omringar gräsmattan och går runt, runt, runt. Vilket jag gjorde i godan ro häromdagen. Men man får minsann passa sig – rätt var det är kommer en snorloska farandes från en mediterande man längs med kanten! Det är lite buskigt runtom så loskan caught me by surprise så att säga. Tydligen verkar dessa vitklädda män fnösa ur sin näsa hysteriskt som en del i något slags mantra. Jag har ännu inte kikat närmare på vad detta kan vara fråga om för slags religionsutövning – men hädanefter håller jag noga utkik för att undvika en ny dusch-loska under min morgontur!

Godingar i skolan, Aligarh.

Hinduismen verkar för övrigt väldigt medveten om vikten av hälsan och balansen mellan människan och hennes omgivning. Särskilt inom den indiska läkekonsten Ayurveda. Balans mellan kropp/sinne, människa/natur, osv. Nyttigt ändå, balans är bra. Och kanske därför det är full fart på folket här i den tidiga morgontimman! Ska kika närmare på det där med Ayurvedan någon dag.

Sångdebut, myror och slum

Intensiva dagar! Vi har fått vara med om så mycket på så kort tid och intrycken är många, vackra och känslosamma.
I söndags var vi till kyrkan på en 3 (!) timmar lång gudstjänst. Allt på hindi, men vi gjorde vårt allra bästa för att hänga med i sångerna och för att hålla oss vakna i hettan. Mitt i all hindi hör jag något sägas om the people from sweden och jag inser till min förskräckelse att vi ska framföra en svensk sång! Jag låter mina mer skönsjungande kamrater ställa sig vid micken, glider försiktigt bakom dem för att mima lite till deras sång. Det här går ju bra tänker jag. Men snabbt som attan dyker en hjälpsam själ upp med en helt egen mick framför mig och säger ”now you can sing emili!”. Sångdebut inför stor publik – check. Jag tycker synd om den stackars åhörande församlingens öron samtidigt som jag imponeras
av mina kamraters förmåga att hålla tonen trots mitt tondöva skrålande jämte, hahaha!

Roselyn och Rohit på hembesök. I detta rum bor en familj på 6 personer!

Vi fortsätter våra besök i projekten och igår fick jag lära mig mer om Phoolwari Child Development Project. Ett projekt som arbetar, på ett holistiskt vis, för att slummens barn ska utvecklas till starka individer som kan ta egen plats i det indiska samhället. Jag fick följa med socialarbetarna Rohit och Roselyn på hembesök i slummen i Suraj Park, vid vilka de stämmer av hemförhållanden, barnens hälsa och samtalar med föräldrarna.  Projektet förser även barnen med mat, skola, skoluniform, hygienartiklar och underkläder samtidigt som de får undervisning i hygien/hälsa och mycket mer!

Barnen får ett näringsrikt mål mat om dagen på TFG.

Besöken i slummen var otroligt känslosamma åt alla håll! Känslan av misär och smuts var överväldigande. Människor som bor trångt i skjul utan bas-förnödenheter. Det mesta sköts i de trånga gränderna mellan skjulen, folk tvagar sig här och där mellan fiskbensrester, lekande barn och avloppsrännor.
Men känslan av att möta människorna där, oj! Vilken värme och vänlig gästfrihet som väller ur de små utrymmena till skjul! 

Värmestrålande möten i slummen av Suraj Park.

Det var därefter dags att möta barnen i skolan hos TFG och vilka barn, de sätter sig rakt in i hjärtat! Jag vet inte riktigt hur mycket skola de fick till denna dag för det blev liv i luckan när fyra blekfisar steg in. Barnen lärde oss sånger, hur man gör den coola hand-hälsningen och klappade mitt hår konstant.

Godingar ur pre-school klassen!

Gårkvällen erbjöd däremot svårigheter i form av…myror! (ok, svårigheter som snabbt sätts i perspektiv och blir knappt nämnbara – men ändå.) Lägenheten har invaderats av minismå myror som bits och som har bitit sig igenom alla mina försiktigt omplastade matvaror – vartenda paket med godsaker kryllade av en svart massa! Mina älskade fullkornsskorpor från Sverige fick fara i sopen tillsammans med ett och annat knäckebröd. Tungt, men jag har överlevt.

En avslutande vy över Suraj Park.

Börjar kännas lite som hemma..

Vi har nu befunnit oss i New Delhi i 3,5 dagar, men det känns som så mycket längre! Abraham och alla de andra på TFG tar så väl hand om oss så jag känner mig redan lite hemma här, även fast jag ännu inte hunnit se så mycket av staden – dagarna har varit fulla av besök på kontoret, cellgrupps-möten, bröllop och shopping. Igår blev det en lång heldag på en närliggande mall där jag fick inhandla indiska kläder för att passa bättre in på kontoret, kyrkan och då jag ska besöka de olika projekten.
Kurta (typ indisk tunika), salwar/leggings och sjal är numera min standard.

Introduktionen till organisationen och dess projekt har påbörjats lite smått och som jag skrev tidigare imponeras jag av det arbete de bedriver här! Min handledare är stålmannen bakom TFG och allt arbete utmynnar från denna eldsjäls vision för ca. 12 år sedan. Enligt honom finns det över 1600 slumområden i Delhi, där 80% är drabbade av tuberkulos och 60% lider av astma för att nämna några exempel. Det är främst i dessa områden som TFG är verksamma med deras motto ”To ensure smile on every face”. Det verkar vara ett otroligt helhetstänk genom varje projekt, t.ex. där SHG-self-help-groups används för att starta upp mikro-krediter samtidigt som dessa SHG:s sprider kunskap om kvinnors rättigheter, hälsa och mycket mer – områden som samtidigt vävs in i andra projekt. Dessa grupper av kvinnor i slummen har lyckats så bra att det snart ska registreras en helt egen mikro-kredit bank!

Mina resekamrater Annika, Charlotte och Noomi på TFG:s kontor.

Idag har jag mött Satyajit och Suresh som driver AAP-Aids Awareness Programme. Ett program som startades i juli för att sprida kunskap om HIV/AIDS och hur man kan förebygga samt behandla detta. Jättespännande program där de fokuserar på fyra särskilt utsatta grupper; FSW-female sex workers, IDU-injective drug users, MSM-male having sex with males och; transsexuella. De når ut med kunskap och information genom bl.a. gatuteatrar, radioprogram, ungdomsträffar och dörr-till-dörr aktiviteter. Ett projekt med en bredd av aktiviteter för att nå riktigt många människor och som kommer vara spännande att få besöka framöver! 

Informationsblad som delas ut genom AAP.

Indien har en uppskattad HIV prevalens på 0.3%, vilket i sig kanske inte låter särskilt hög, men med Indiens enorma population innebär detta att 2.4 miljoner människor lever med HIV här och ca. 172 000 människor dör varje år till följd av AIDS – projekt som AAP är livsviktiga!
(källa: UNAIDS)

Arrival, Chaos and an Indian wedding

Vi har äntligen anlänt i Delhi!
Resan gick fantastiskt bra och vi möttes på flygplatsen av vår handledare pastor Abraham, Priyanka och ett svenskt pastorspar; Samuel och Gabrielle – samt en extremt tryckande hetta! En timmas galen bilresa (innehållandes kossor, biltutande och nära-döden-upplevelser) senare var vi framme vid vår lägenhet. Första kvällen var vi ganska överväldigade av både intryck och värme. Hur mycket jag än förberett mig för en ny, annorlunda omgivning och klimat, är det svårt att i förväg verkligen vara beredd på den känslan av kaos som infinner sig när man väl ska bo här. Lägenheten är stor och riktigt bra, men det tog ett tag att vänja sig vid denna standard. Men efter ordentligt med eget fix och don genom hemmet, har vi det riktigt mysigt här och känslan har landat mer i förväntan och spänning – vi bor i Delhi, wow! Vårt kök!

Första dagen innebar mycket vila hemma i lägenheten – och mycket mat! Vi får fantastiskt god mat levererad från TFG hit vilket är lyxigt. Vi blir väl omhändertagna av alla här, det känns så tryggt och bra!Här kommer Aaron med vår första frukost – Chapati med curry-potatis!

Efter mat och vila var det dags att fixa ordning oss för bröllop! Vi fick låna fantastiska indiska festkläder, saris, i vilka vi kände oss lika tjusiga som brudparet nästan! Som tur är hade vi tjejerna från TFG som hjälpte oss med påklädning, för kära nån vilka komplicerade plagg! Ett nästan fem meter långt tyg (kändes det som) veckades, stoppades in och slängdes runt för att till slut bilda en vacker klänning!Vi och Abraham festfina på bröllop!

Det var en spännande första dag. Idag har vi haft möte med Abraham där vi har fått information om TFG, träffa personalen och höra om deras utvecklingsprojekt – och vilka projekt de driver! Jag blir imponerad av den bredd organisationen har och allt de lyckas företa sig, som dessutom ger resultat.Möte på Abrahams kontor med (fr. vänster) Priyanka, Zeeta och Priyanka aka. Kuschi – tre goa kvinnor som kommer vara våra närmsta kontakter fr. TFG.

Här är Asha i köket, den otroliga kvinnan som lagar oss all mat.

Projekten som TFG driver är sannerligen imponerande – vilken bredd de har! Det är tydligt inom varje program att deras främsta målgrupp är de fattigaste av de fattiga och aktiviteterna riktar sig främst mot utsatta barn, kvinnor, physically disabled, och äldre. Projekten täcker verkligen de flesta områden; fattigdomsbekämpning, barnhem, kvinnors rättigheter, utbildning, hälsa för alla, mikrokrediter och självhjälpsgrupper, advocacy , mänskliga rättigheter och mycket mycket mer! Jag berättar mer om dessa projekt i ett inlägg senare – nu ska vi rusa iväg på ett cellgruppsmöte här i Rohini, sektor 19 där vi bor!En sista bild är fr. toaletten 🙂 T.h ser ni vår dusch som utgörs av tre stora hinkar! Fiffigt!