Hinduiska heligheter och trötthet

Det har varit smått överdos av hinduistiska traditioner dessa veckor! Lite granna att vänta i Indien kan man förstås tänka, men alla dessa festivaler har hållit mig utan sömn vilket börjar bli smått kritiskt. Festivaler i detta land verkar innebära sena nätter av hög musik, högljudda mantran och – smällare. Smällare till fördärvelse och utan hänsyn till klockslag (för att låta lite som en gnälltant..haha.). Den största av festivalerna under vår tid här har varit Diwali, the festival of lights. Maffigt att få vara med om! Kändes som en blandning av julafton, nyår och påsk. Hela staden lystes upp av ljusslingor och dekorationer, folk bjöd varandra presenter och sötsaker och önskade ”Happy Diwali”. På självaste Diwalikvällen var det enorma fyrverkerier hela natten lång och vi fick sötsaker av grannarna våra, till min stora förtjusning. Jag har kommit att bli sjukt sockerberoende, dessa sweets är på tok för goda ska ni veta!

En av de högludda festivalerna firas i floden under småtimmarna.

Vi for med ett nattåg till Varanasi för några veckor sedan, kom fram i supertidig morgonrush och efter lite förvirrat letande i trånga gränder hittade vi hotellet. Vilket hotell! Vi hängde många, långa och mysiga timmar på den stora terrassen som vette ut över floden Ganges. Staden var ett myller av smutsiga gränder, turister, heliga män, döda kroppar på parad och mysiga promenader längs med trapporna ner mot floden. På kvällarna och i gryningen lystes floden upp av offerljus och de stora bönesamlingarna.

Heliga män i mängder.

Spännande att få en inblick i dessa hinduistiska ritualer, men det gav också en del känslor av obehag. Som att stå i röken från en brinnande kropp bredvid en på trappan eller att se alla dessa människor som varje morgon doppar sig i den extremt förorenade floden. I floden dumpas allt – skräp, brända kroppar, icke brända kroppar, avloppsavfall och ännu mera snuskigheter! Nåväl. Något otippat blev vi innestängda på ett lassi-ställe då gränderna var för fulla av döda kroppar på parad så det gick inte att ta sig ut! Synd tänkte vi, och tog oss en till smarrig lassi!

Stället med den bästa lassin!

För ett tag sedan  fick vi följa med vår handledare Abraham på en lansering av Bhandua 1947, en kampanj för att minska Indiens tvångsarbete. En imponerande och viktig kampanj, särskilt här i Indien där över fyra miljoner människor jobbar som tvångsarbetare på ett eller annat sätt! En galen siffra, särskilt med tanke på att detta varit olagligt i Indien ända sedan 1976. Som vanligt, ännu något att frustreras över här i detta land.
Läs gärna mer om Indiens tvångsarbete hos ILO.

Morgonfix i Varanasi.

Annars rusar dagarna i en omtumlande fart förbi och livet i Delhi känns mer och mer hemtamt. Jag stormtrivs i lyckliga möten, kaosiga bil- och motorcykelturer, kontorsarbete och slumbesök. Allt detta samlas som både energi-givande och energi-tömmande intryck i mitt hjärta. Emellanåt slår bilderna av barnen i slummen in som en vass pil i hjärtat. Slår andan ur en. Hur kan detta komma sig att sådana mängder av människor lever på det här viset, medan andra inte gör det. Förtvivlan slår mig till och från, men hoppet når mig oftast igen efter samtalsstunder med min handledare. Det finns faktiskt hopp, för det finns människor som strävar för andra människor. Och där har vi helt plötsligt meningen igen.

Bara ett av alla mina lyckliga möten.

Vi har haft svenskar på besök förra veckan. En härligt frisk hemmafläkt med en touch av småländsk dialekt. Har varit riktigt roligt att få prata svenska och att få fungera som turistguide och få visa upp mitt egna Delhi. En fantastisk detalj var även deras bagage som innehöll lösgodis och knäckebröd! Obeskrivligt tacksamt. Imorgon inväntar jag min vän Karin som ska hälsa på mig i några dagar – total lycka och jag är lite ivrigt pirrig inför hennes ankomst!
Avslutar med lite random bilder Varanasi!

I väntan på tåget

Såhär i hindu-land har jag varit nyfiken att ta en närmare titt på Ayurveda. Då apotek dessutom är min favorit-affärs-strosning, bad jag min vän ta med mig till ett Ayurvediskt apotek för att frossa i lite naturmediciner och smått och gott. En spännande motorcykeltur senare har jag hamnat hos Baba Ramdevs Ayurvediska Klinik, inget mysigt apotek i sikte och jag förs raskt in i ett bås och finner mig mitt emot en läkare med bister uppsyn. Inte riktigt vad jag tänkt mig, men det är mycket som gets lost in translation när man försöker beskriva vart man vill här! Nåja, väl sittandes framför denna hindi-talande läkare måste jag försöka prestera och klämmer ur mig lite olika bekymmer som min vän (som nu har alldeles för pinsamt närgången info, haha.) får översätta. Vet inte vilka symptom som gick fram till läkaren, men jag for därifrån med inte mindre än 6 (!) olika mediciner. Spännande.

Naturmediciner i mängder. Läs gärna mer om Ayurveda här!

I övrigt har vi äntligen kommit igång med våra egna områden på organisationen. På förmiddagarna är vi som vanligt involverade i de olika projekten, där mina älskade hembesök utgör en stor del. På eftermiddagarna har vi fått lite olika ansvarsområden där Annika och Charlotte håller i hantverksklasser för barnen, Noomi har pianolektioner och jag  ska vara lite mer involverad i People Empowerment Program (PEP). Jag är totalt imponerad av detta program som innehåller så många bra aktiviteter för empowerment av slummens kvinnor! De har hundratals självhjälpsgrupper som tillsammans blivit så starka att de håller på att starta en egen mikrokreditbank! Det ryktas om att denna bank hinner startas upp innan jag far härifrån – superspännande!

Morgonskrubb, Suraj Park.

PEP är verksamt i två slumområden här i Delhi; Suraj Park och resettlement kolonin Bhalaswa. I vart av dessa områden bor det runt 8000 familjer med en medelstorlek på 6-10 familjemedlemmar. En himla massa folk. Dessa två områden har för några år sedan fått tre stycken offentliga toaletter att dela på samt några utsatta vattenkranar från myndigheterna. När vi besökte Bhalaswa var toaletterna nedstängda p.g.a. någon tidigare  incident och vattenkranarna funkar lite halvtaskigt. Så mycket folk som lever utan funktionellt vatten och sanitetssystem så det är helt vansinnigt. Hur ska utvecklingen kunna gå framåt i dessa områden utan sådana bas-nödvändigheter, vilket orsakar så mycket onödiga sjukdomar och skit?! Bhalaswa är ett område dit folk flyttats som bott på en plats myndigheterna vill ha till annat – deras hem och liv har bryskt ryckts upp för att placeras på ett annat ställe. Folk har således förlorat sina jobb och arbetslösheten är enorm, endast 40% av barnen går i skolan, de flesta kvinnorna är analfabeter vilket gör dem än mer utsatta och mitt i detta gör program som PEP en enorm skillnad! Wow.

Söt-skrotisar, Suraj Park.

Igår fick vi följa med några av barnen från CDSP-projektet till en ceremoni på Delhi Universitet. De deltar varje år med sin dansuppvisning och vilken uppvisning! Barnen var fantastiskt duktiga och det var roligt att få se en del av universitetet här.

Grymma killar som träffas i parken 3 ggr/veckan för träning.

Just nu sitter vi och inväntar vårt nattåg mot Varanasi, en av Indiens heligaste städer. Den ligger längs med den heliga floden Ganges och hinduer samlas där för heliga ritualer och för att bränna de döda. Hinduerna far också dit på äldre dagar i väntan på att dö, då det anses ge ”moksha” att dö där – befrielse från födelse-död-cykeln.. Ska bli spännande att äntligen få se lite mer hinduiska traditioner och framför allt att fara med tåg! Pepp!

Har f.ö. fått min första pizzaleverans. Stort ögonblick och jag kände mig som i en amerikansk film!

Varning för loskor

Vi har varit på landsbygden några dagar för att titta på en del av TFG’s rurala projekt. Klockan 04.00 gick startskottet för den 5,5h långa bilfärden. Inga problem tänkte jag och stannade uppe lite extra länge kvällen innan så att jag skulle vara trött och sova genom bilresan. Fiffigt. Kröp upp och slumrade in på sätet i bilen bara för att med ett ryck slitas ur sömnen och dunsa ner på golvet. ”- Welcome to Uttar Pradesh! Roads do not work in U.P.” och det gjorde de sannerligen inte! En resväg på 15 mil tog nästan 6h att köra och sömnen kunde hälsa hem.Dags för landsbygd, Aligarh.

Något trötta anlände vi till den lilla byn i Aligarh för att få vara med i SHGs, skola och mycket mer. Intensiva intryck av livet på landet i Uttar Pradesh! Det är verkligen stor skillnad mellan urban och rural miljö här – extrem skillnad. Här har fattigdomen ett annat ansikte i form av bl.a. nästintill obefintlig läskunnighet, kvinnans totala ojämnställdhet och allra tydligast – ingen elektricitet. Kvinnorna här får ännu mer sällan röra sig fritt utanför hemmet, vilket gör arbetet med kvinnogrupperna (SHGs) så grymt viktigt. Jag blir imponerad när jag ser Deepak, Ajay och Chandaraband samla kvinnorna i en by för undervisning i hur man kan göra business – det börjar sakta men säkert byggas upp samma självständighet och företagsamhet som jag såg lyste i ögonen på kvinnorna i Delhis slum.

SHG-utbildning i vaselin-produktion.

Det börjar skymma strax efter 18.00 och inte förrän jag försökt leva totalt utan el inser jag till fullo hur viktig den är för möjligheten till utveckling! Vi snackar beck-totalt-mörker. Byborna samlas här och där under någon fotogenlampa, men svårigheterna att leva ett liv efter kl. 19 är uppenbara – att arbeta, studera, umgås, uträtta behov eller att förvara mat försvåras. Elen kan komma några timmar mitt i natten, men då är ju ändå ingen vaken – smart tänkt myndigheterna av U.P. Verkligen. En kanske kan tänka sig knepigheterna en city kid som jag hade att pricka toa-hålet i marken i beckmörker, haha.

Några av alla byns barn som får skola och 1 mål mat/dag från Phoolwari-projektet.

Inte minst blir det hindrande för kvinnan, för hennes chans att röra sig fritt. Är det begränsningar dagtid, är utrymmet noll efter mörkrets inbrott att som kvinna röra sig utanför hemmets väggar. En toppen-grej från TFG är den solcellsdrivna lampa som var familj får gratis då de går med i Child Development Projektet!

Jodå. Här sjungs det igen! Fantastiskt roliga stunder med skolbarnen.

I övrigt börjar rutiner infinna sig här i Rohini, sektor 19. och det gör otroligt gott för känslan av att landa. Som morgonprocedur brukar jag ta en tur i parken som ligger jämte – en park full av liv redan kl. 06.00 på morgonen och säkert ännu tidigare också! Intrycket jag får under mina morgnar är att folket häromkring är måna om att röra på sig och inser vikten av både fysisk och psykisk hälsa. Här och där sitter gubbar i yoga-ställning, qi-gong grupper och killar som styrketränar fyller parken. Vill man motionera sällar man sig i ledet på de asfaltsgångar som omringar gräsmattan och går runt, runt, runt. Vilket jag gjorde i godan ro häromdagen. Men man får minsann passa sig – rätt var det är kommer en snorloska farandes från en mediterande man längs med kanten! Det är lite buskigt runtom så loskan caught me by surprise så att säga. Tydligen verkar dessa vitklädda män fnösa ur sin näsa hysteriskt som en del i något slags mantra. Jag har ännu inte kikat närmare på vad detta kan vara fråga om för slags religionsutövning – men hädanefter håller jag noga utkik för att undvika en ny dusch-loska under min morgontur!

Godingar i skolan, Aligarh.

Hinduismen verkar för övrigt väldigt medveten om vikten av hälsan och balansen mellan människan och hennes omgivning. Särskilt inom den indiska läkekonsten Ayurveda. Balans mellan kropp/sinne, människa/natur, osv. Nyttigt ändå, balans är bra. Och kanske därför det är full fart på folket här i den tidiga morgontimman! Ska kika närmare på det där med Ayurvedan någon dag.

Elstöt och åskdunder

Jag har en grymt otäck, darrande känsla i hela min arm idag. En dust med det elektriska vattenfiltret bredvid vår diskho under gårdagskvällen genererade ett skrik, två små brännmärken och en lätt skärrad Emelie. Tack och lov finns mamma och syster fortfarande bara ett samtal bort (otroligt fast vi är så långt ifrån varandra) så jag kunde somna trygg och tröstad!

Random bild fr. Karan Vihar – en slum i nord-västra Delhi.

En annan galen elektrisk upplevelse hade vi för några dagar sedan. Vi stod uppe på ett av hustaken i Suraj Park när vi plötsligt hör den största smäll jag varit med om, det gick ett bullrande dån genom hela kroppen och det rök en hel massa från trädtoppen bredvid. Jag var övertygad om att Delhi nu stod under ett bombanfall! Typiskt, hur hände detta hann jag tänka och försökte gå igenom i huvudet vilka konflikter Indien kunde vara involverad i som möjligen mynnat ut i krig? Några kaosartade sekunder senare fick vi förklarat för oss att det var åskan som slagit ner i trädet jämte oss – från helt ingenstans! De hade sig ett gott skratt åt de förskräckta svenskarna ett bra tag efteråt.

Fullt hus när GRC har öppen hälsomottagning 2 ggr/månaden!

I dagarna har vi besökt ett spännande empower-women-projekt, det sk. Gender Resource Center. Det är ett mångfacetterat center där invånarna i slummen erbjuds juridisk hjälp till samhällets olika instanser, hälsovård, kunskap om kvinnors rättigheter och hälsa, mat-ransoneringskort och mycket mer. Det finns även ett halvårs utbildning till skräddare eller spa/skönhets-terapeut för slummens kvinnor som resulterar i en certifiering och möjlighet till egen försörjning!
För de som lever under fattigdomsgränsen i Delhi finns dessa ransoneringskort där familjer får utportionerat vissa basfödor. Ett spännande alternativ till dessa ransoneringskort är sk. cash transfer scheme – där frihet med ansvar är något jag verkligen tror på som en del för utveckling. Läs gärna om denna studie gjord i Delhi.

Medicinutdelning på GRC.

I fredags mötte vi Niharika som fyllde 30, vilket firades med smarr-smörig tårta, en svensk gosedjurs-älg och lyxmiddag på KFC! Efter det att tårtan skurits upp under sång, matade födelsedagsbarnet alla gäster med tårtabiten. Några fick sig en gräddklick rakt i ansiktet och snart var ett redigt tårtkrig igång! Vet fortfarande inte om detta är Indisk tradition eller bara busigt fredags-påhitt. Slöseri på fantastiskt god tårta enligt mig. Och onödigt kladd. Haha.

Niharika och tårtan som snart skulle sitta på en och annan kind!

Helgen fortsatte i samma mysiga anda när vi bjöds på Domino’s pizza-häng hemma hos det svensk-amerikanska pastorsparet och i söndags fick en ny stackars församling utstå en Emelie vid mikrofonen. Dock endast tal denna gång, ingen sång. Men vet inte om det gjorde någon särskild skillnad egentligen, haha.

Försöker bota lite smygande hemlängtan genom att hänga i min bild-hörna. Vet inte om det botar eller ökar längtet i hjärtat eg?

Praktikantutbildning och Ecological Footprints

Praktikantutbildning är avklarad och resan mot Indien närmar sig med stormsteg!

Vi har fått två dagar hos vår utsändande organisation, PMU, samt en dryg vecka hos Sida i Härnösand – och vilka dagar det har varit! Wow. Vi är tolv praktikanter från PMU som blir posterade på olika platser runt om i världen och vår lilla PMU-familj har haft fantastiska dagar ihop! 

Vi har fått en bred, förberedande utbildning ang. kulturförståelse, svenskt bistånd, landgrabbing, psykisk hälsa och mycket mer. Dagarna har varit riktigt mastiga med föreläsningar 08.30-21.00 de flesta dagar, men vi har också hunnit haft så mycket skoj tillsammans! Jag satsade hårt på att äntligen lära mig volleyboll av tålmodiga spelkamrater..har väl en bit kvar kan man säga.

Under veckan inföll den sk. ”World Overshoot Day” den 22/8 – dvs. dagen då mänskligheten förbrukat jordens naturresurser för detta år. På 8 månader har vi tagit slut på de resurser som jorden har möjlighet att förse oss med. Resten av året fortsätter vi vårat ekologiska underskott genom att utarma lokala naturresurser och att ackumulera mer koldioxid i atmosfären än vad som är hållbart. Enligt beräkningar från  Global Footprint Network, kommer denna overshoot day ca. 3 dagar närmare för varje år som går.
Vårat ”ecological footprint” är enormt och vi lever minst sagt på övertid.

Relaterat till detta höll Dan Jonsson en föreläsning om Hållbar Utveckling under veckan på Sida. En intressant slide från den visar World average biocapacity jämfört med Ecological footprint enl. UN Human Development Index (HDI):

Den lilla blå rutan längst ner innebär en hög mänsklig utveckling inom ramen för jordens resurstillgångar. Inte en enda plutt faller inom den rutan.
Det är dags att vi agerar. People.

Ett inspirerande exempel på någon som agerar är ADEP (Another Development Perspective) – spana in!