It’s a girl!

Jag har aldrig kommit så nära den verkligheten förut. Jämställdhet har jag proklamerat och ansett mig kämpa för – ge barnet både blått och rosa, lek med både dockor och bilar vettja. I Sverige.
Här. Vilken verklighet som blir påtaglig. Påtaglig på ett helt annat sätt än att höra om den på nyheter, i dokumentärer, i skolböcker. Det är flickorna och vännerna jag fått här som faktiskt har gifts bort medan de bara var barn. Det är deras liv som inte är värt något så länge det inte finns en man som bestämmer över det. Det är deras systrar som aborterats bort, skickats som sexslavar, misshandlas. Det är mina vänner som gång på gång får rycka in då deras systrar håller på att slås sönder och samman av sina män. Det är dessa mina vänner som inte får röra sig fritt utanför hemmet, som aldrig vistas utomhus efter klockan sju.Idag har det firats Republic Day med alla barnen från projekten!

I Delhi har det mesta kretsat kring våldtäkten och debatten går varm om hårdare straff och snabbare domstolar. Det senare något som sannerligen behövs. Det finns tusentals misstänkta fångar som väntar i åratal på att få sin rättegång. Min väns bror som efter fyra års fängelsevistelse fortfarande inte fått veta om han ens kommer fällas för något brott. Idag är han 21 år gammal. Unga människor och bortslösade liv!

Barnen bjöds på fest med flaggor och kepsar.

Men det behövs mer än hårt straff och snabba domstolar. Förändring i den djupt rotade mentaliteten – hos såväl kvinnor som män. Den mentaliteten som inte förändras för att kvinnorna far i separata tunnelbanevagnar eller att inga bilar får ha tonade rutor längre. Det är något som genomsyrar hela samhället här. Små uttalanden som dessa, men det vittnar om stora problem. Jag blir extra stolt och imponerad över TFGTI som nu i januari lanserade ett helt nytt projekt; Save Women – Save Delhi (SWSD). De fnulade fram en extra slant för att göra en kort, men intensiv och framförallt sjukligt viktig insats – en tre månader awareness raising kampanj i närområdet, Rohini. Det är spännande att få vara i startgroparna, att få se hur ett projekt läggs upp, planeras och tar form. Jag imponeras av drivkraften hos denna lilla organisation.

Att se dessa barn från slummen som får dansa, vara med i ett sammanhang, skratta tillsammans – då inser jag vikten av TFGTIs arbete.

Det kommer inte att ske över en natt, men med små insatser som SWSD kan attityder och mindsets förändras, med tiden. Det sprids ringar på vattnet runtom i världen efter upploppen i Delhi, kvinnor och män förenas, kämpar. Det finns en gnista! Även om frustrationen är stor och hoppet om förändring bland mina indiska vänner är lågt – ”Emelie, this is India. Nothing will happen. We now this, we’ve seen this before”, så har jag sett gnistan, särskilt i energin hos TFGTI. Den finns där och den inspirerar och förändrar. Den smittar av sig, för det är samma gnista jag sett i ögonen hos de riviga kvinnorna från Delhis slum.

Ta gärna en titt på den här musikvideon. Viktigt. Kan vi agera, tillsammans, nu?

Senaste tiden har inneburit mest arbete inom SWSD och mycket hemlängtan. Det har blivit varmare (äntligen) och jag har både klappat buffalo och ridit häst! Stora händelser för en city kid som den hära.. Vi försöker även förbereda oss för hemfärd, något som känns jättekonstigt. Noomi lämnar oss redan om en vecka – hur kunde fem månader gå såhär fort?

Avslutar med några fler bilder från firandet av Republic Day idag, av och med barnen från projekten. ”Put a smile on every face”. Det gör de sannerligen och här finns gnistan hörrni!

Tillbaka till värmen mitt i kylan

Vi lämnade Delhis kyla, damm och soplukt för Mumbais värme, strandpromenad och fisklukt – avnjöt många långa timmar på Starbucks i Indienversion och tog sedan tåget vidare till lite strandhäng i Goa. 

Pampig arkitektur i Mumbai. Och förstås – Starbucks.

Vi hittade hav och strand i Mumbai! Så långt från Delhi..

Som kanske väl känt är jag inget vidare fan av att ligga på stranden och lapa sol. Hur som, en dag tänkte jag kväsa min rastlöshet för några timmar för att finna den där fräscha brännan det hetsas sådant om. Dagen till ära införskaffades en helt ny solkräm (viktigt med safety hörrni!) från en liten indisk strandshop. Vad jag bör ha lärt mig vid det här laget är att varor i små indiska shops allt som oftast är – fake. Några brända soltimmar senare undrar jag varför jag inte bara höll mig till skugga och strandspel i vanlig ordning. Big fail.Våra strandhuts, Goa.

Tidig morgonträning, Palolem Beach.

Tillbaka i Delhi, efter 47 fruktansvärda timmar på tåg, klagar vi mycket och högljutt på kylan som nu har maxat alla gränser. Jag har aldrig förr varit med om dess like, att det faktiskt inte finns någonstans en endaste liten värmekälla och vilken smått panik kylan ger en när den biter sig in i benstommen för att stanna. Höjer min gadget-medvetna bror till skyarna när jag kryper ner i min varma sovsäck och möts som så många gånger förr av frustrationen i att leva mitt bland så många som inte har en sovsäck. Eller ens en filt. Ofattbart.
Goda ”dosas” i Mumbai.
Mumbai kryllade av dessa söta taxisar. Nästan värre än New York!

Goa var en klar (och varm) kontrast till Delhi och det känns skönt att vara tillbaka hemma, samtidigt som det först nu börjar kännas på riktigt att en snart ska fara till det andra hemma. Nedräkningen hem till Sverige har börjat kännas påtaglig och det fyller en med enorm glädje. Och enorm ledsamhet. På samma gång och i en enda röra. Det är både vackert och fascinerande hur snabbt ens hjärta kan skapa sig ett hemma, landa i ännu en familj. Några få månader och jag har fått uppleva så mycket kärlek och tillhörighet, över och bortom alla gränser.

Vår lugna strand var fylld av fina fiskebåtar.

Vackra små klippor som fick bota mitt klättersug.

Ännu en tidig morgon på stranden.

Daglig utsikt för en vecka. 

Fiskeutsikt i Mumbai.

Heligheter på Mumbais stränder.

Kontraster – Indiens signum. Pampig arkitektur är inte för alla, men på samma gata.

Frälsis räddade oss i Mumbai! Grymt bra hostel. Tossigt billigt. 

En God Jul i Delhi

Intensiva före-jul-dagar har passerat och tröttheten till trots har jag haft otroligt fina dagar! Vi har tok-övat dans, sjungit julsånger nätterna i ända, medverkat i otaliga julprogram – bl.a. på Indiens största fängelse, haft en svensk julafton med våra vänner och mycket mer. Julen här i Delhi är ingenting som hemma, men den är minst lika god.

Kylan har slagit till rejält och vi tassar runt i våra ylleställ hemma i lägenheten och kokar te i mängder! Förundras över hur det kan vara så kallt inomhus…samtidigt som jag blir frustrerad över att jag faktiskt kan gå in i den här lägenheten, koka te och kura under min filt i sängen – när inte alla kan det. Frustrerad, därför att jag just sagt hejdå för dagen till alla nya vänner som går till sina skjul där deras hela familj delar en och samma lilla säng. Om jag tycker att denna lägenheten är kall kan jag bara ana hur kallt det är i skjulen dessa kvällar när dimman kommer krypande.

Ska just ut för en sista natt av julsånger, imorgon väntar julprogram, på tisdag firas julafton i kyrkan här och på torsdag bär det av mot Mumbai och Goa!
Önskar alla en riktigt fin, god och kärleksfylld Jul!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämnar med ett litet bildspel med små glimtar av mina senaste dagar!

Kärt återseende

Efter galna festivaltider har galna bröllopstider tagit vid här! I flera veckor har bröllopstrummor ekat och dansande brudgumsekipage fyllt Delhis gator – det är verkligen feststämning i hela staden!  En kompis bjöd in oss till sin kusins bröllop och efter att ha fått möta hela tjocka släkten (som var lika många som en hel by..) rev systrarna tag i mig för att börja snurra in mig en supervacker saari! En har inte mycket att sätta emot dessa riviga kvinnor och strax hade jag full mundering med kläder, smycken, smink och en fake-mould (fju.). Funderade ett tag på om det var jag som skulle giftas bort, har nog aldrig känt mig så glittrande uppklädd! Bröllopet var sedan fullt av olika ritualer med fyrverkerier, konfetti och dans, dans, dans.- så häftigt!

Bröllopsgäng med brudgum.

Samma vecka fick vi också gå på ett kristet bröllop som var mest som ritualerna hemma, men festen, maten och dansen var lika maxad som alltid i Indien! Familjen och äktenskapet är otroligt centralt här. Frågan om en är gift eller inte är bland den första som dyker upp i möte med nya folk och då min höga och dessutom ogifta ålder kommer på tal blir folk lite brydda. Häromdagen fick jag ett huvud som lite medlidsamt lades på sned och ”ooh, but then your parents must be looking like crazy for a husband”! Well.Bruden, maxat uppklädd och utsmyckad.

Skulle jag vilja känna mig ung och fresh skulle jag hållt mig undan från Indien. Igår frågade jag efter en ansiktskräm som passar min hudtyp – ”yes madame, we have an excellent anti-wrinkle cream for you”. …Sådär ja.
Min vackra vän Karin kom på besök och det var otroligt roligt att få dela lite av min upplevelse här med någon hemifrån! Vi hade goa dagar av marknadsshopping, strosande på Delhis gator och sköna, lyckliga hängtimmar. Det kändes mycket konstigt då det var dags för avskedskramen, dels för saknaden av Karin, men också konstig känsla att någon får fara hem till alla i Sverige. Jag märkte att jag för ett litet ögonblick blev lite avis. Alltid dessa dubbla känslor av att trivas fantastiskt här och att ständigt sakna alla där hemma!

Karin under våra hembesök, Suraj Park.

I övrigt är det fullt ös av julförberedelser. Lite tomtens verkstad då huset dagarna i ända är fyllt av pysslande, repetitioner, sångövningar och mycket mer. Det är fullt av julshower med projekten och varje kväll/natt fram till julafton går vi från dörr till dörr och sjunger julsånger! Noomi har fått hugga i ordentligt med att koreografera danser, skriva låtar och sjunga. Som totalt odansant och tondöv tänkte jag att moraliskt stöd under övningarna kan jag ju fixa åt hon. Moraliskt stöd åt Noomi startade det i, men slutade i att själv medverka i två dansgrupper och ett otaligt antal sångframträdanden. En koreograf från Bollywood skrämmer livet ur mig under övningarna och just när jag tror att det inte kan bli värre utmaning än såhär – då slänger han in ett lyft! Jodå. Emelie ska upp och flyga och jag bävar lite för stackars Noomis rygg.Även om jag undrar vad tusan jag gör här mitt i all dans har jag fantastiskt kul och det är en förmån att få dansa med bl.a. dessa fantastiska killar från Child Development Project! De är så grymt duktiga och de är sannerligen både energi- och lyckogivare!

Hinduiska heligheter och trötthet

Det har varit smått överdos av hinduistiska traditioner dessa veckor! Lite granna att vänta i Indien kan man förstås tänka, men alla dessa festivaler har hållit mig utan sömn vilket börjar bli smått kritiskt. Festivaler i detta land verkar innebära sena nätter av hög musik, högljudda mantran och – smällare. Smällare till fördärvelse och utan hänsyn till klockslag (för att låta lite som en gnälltant..haha.). Den största av festivalerna under vår tid här har varit Diwali, the festival of lights. Maffigt att få vara med om! Kändes som en blandning av julafton, nyår och påsk. Hela staden lystes upp av ljusslingor och dekorationer, folk bjöd varandra presenter och sötsaker och önskade ”Happy Diwali”. På självaste Diwalikvällen var det enorma fyrverkerier hela natten lång och vi fick sötsaker av grannarna våra, till min stora förtjusning. Jag har kommit att bli sjukt sockerberoende, dessa sweets är på tok för goda ska ni veta!

En av de högludda festivalerna firas i floden under småtimmarna.

Vi for med ett nattåg till Varanasi för några veckor sedan, kom fram i supertidig morgonrush och efter lite förvirrat letande i trånga gränder hittade vi hotellet. Vilket hotell! Vi hängde många, långa och mysiga timmar på den stora terrassen som vette ut över floden Ganges. Staden var ett myller av smutsiga gränder, turister, heliga män, döda kroppar på parad och mysiga promenader längs med trapporna ner mot floden. På kvällarna och i gryningen lystes floden upp av offerljus och de stora bönesamlingarna.

Heliga män i mängder.

Spännande att få en inblick i dessa hinduistiska ritualer, men det gav också en del känslor av obehag. Som att stå i röken från en brinnande kropp bredvid en på trappan eller att se alla dessa människor som varje morgon doppar sig i den extremt förorenade floden. I floden dumpas allt – skräp, brända kroppar, icke brända kroppar, avloppsavfall och ännu mera snuskigheter! Nåväl. Något otippat blev vi innestängda på ett lassi-ställe då gränderna var för fulla av döda kroppar på parad så det gick inte att ta sig ut! Synd tänkte vi, och tog oss en till smarrig lassi!

Stället med den bästa lassin!

För ett tag sedan  fick vi följa med vår handledare Abraham på en lansering av Bhandua 1947, en kampanj för att minska Indiens tvångsarbete. En imponerande och viktig kampanj, särskilt här i Indien där över fyra miljoner människor jobbar som tvångsarbetare på ett eller annat sätt! En galen siffra, särskilt med tanke på att detta varit olagligt i Indien ända sedan 1976. Som vanligt, ännu något att frustreras över här i detta land.
Läs gärna mer om Indiens tvångsarbete hos ILO.

Morgonfix i Varanasi.

Annars rusar dagarna i en omtumlande fart förbi och livet i Delhi känns mer och mer hemtamt. Jag stormtrivs i lyckliga möten, kaosiga bil- och motorcykelturer, kontorsarbete och slumbesök. Allt detta samlas som både energi-givande och energi-tömmande intryck i mitt hjärta. Emellanåt slår bilderna av barnen i slummen in som en vass pil i hjärtat. Slår andan ur en. Hur kan detta komma sig att sådana mängder av människor lever på det här viset, medan andra inte gör det. Förtvivlan slår mig till och från, men hoppet når mig oftast igen efter samtalsstunder med min handledare. Det finns faktiskt hopp, för det finns människor som strävar för andra människor. Och där har vi helt plötsligt meningen igen.

Bara ett av alla mina lyckliga möten.

Vi har haft svenskar på besök förra veckan. En härligt frisk hemmafläkt med en touch av småländsk dialekt. Har varit riktigt roligt att få prata svenska och att få fungera som turistguide och få visa upp mitt egna Delhi. En fantastisk detalj var även deras bagage som innehöll lösgodis och knäckebröd! Obeskrivligt tacksamt. Imorgon inväntar jag min vän Karin som ska hälsa på mig i några dagar – total lycka och jag är lite ivrigt pirrig inför hennes ankomst!
Avslutar med lite random bilder Varanasi!

I väntan på tåget

Såhär i hindu-land har jag varit nyfiken att ta en närmare titt på Ayurveda. Då apotek dessutom är min favorit-affärs-strosning, bad jag min vän ta med mig till ett Ayurvediskt apotek för att frossa i lite naturmediciner och smått och gott. En spännande motorcykeltur senare har jag hamnat hos Baba Ramdevs Ayurvediska Klinik, inget mysigt apotek i sikte och jag förs raskt in i ett bås och finner mig mitt emot en läkare med bister uppsyn. Inte riktigt vad jag tänkt mig, men det är mycket som gets lost in translation när man försöker beskriva vart man vill här! Nåja, väl sittandes framför denna hindi-talande läkare måste jag försöka prestera och klämmer ur mig lite olika bekymmer som min vän (som nu har alldeles för pinsamt närgången info, haha.) får översätta. Vet inte vilka symptom som gick fram till läkaren, men jag for därifrån med inte mindre än 6 (!) olika mediciner. Spännande.

Naturmediciner i mängder. Läs gärna mer om Ayurveda här!

I övrigt har vi äntligen kommit igång med våra egna områden på organisationen. På förmiddagarna är vi som vanligt involverade i de olika projekten, där mina älskade hembesök utgör en stor del. På eftermiddagarna har vi fått lite olika ansvarsområden där Annika och Charlotte håller i hantverksklasser för barnen, Noomi har pianolektioner och jag  ska vara lite mer involverad i People Empowerment Program (PEP). Jag är totalt imponerad av detta program som innehåller så många bra aktiviteter för empowerment av slummens kvinnor! De har hundratals självhjälpsgrupper som tillsammans blivit så starka att de håller på att starta en egen mikrokreditbank! Det ryktas om att denna bank hinner startas upp innan jag far härifrån – superspännande!

Morgonskrubb, Suraj Park.

PEP är verksamt i två slumområden här i Delhi; Suraj Park och resettlement kolonin Bhalaswa. I vart av dessa områden bor det runt 8000 familjer med en medelstorlek på 6-10 familjemedlemmar. En himla massa folk. Dessa två områden har för några år sedan fått tre stycken offentliga toaletter att dela på samt några utsatta vattenkranar från myndigheterna. När vi besökte Bhalaswa var toaletterna nedstängda p.g.a. någon tidigare  incident och vattenkranarna funkar lite halvtaskigt. Så mycket folk som lever utan funktionellt vatten och sanitetssystem så det är helt vansinnigt. Hur ska utvecklingen kunna gå framåt i dessa områden utan sådana bas-nödvändigheter, vilket orsakar så mycket onödiga sjukdomar och skit?! Bhalaswa är ett område dit folk flyttats som bott på en plats myndigheterna vill ha till annat – deras hem och liv har bryskt ryckts upp för att placeras på ett annat ställe. Folk har således förlorat sina jobb och arbetslösheten är enorm, endast 40% av barnen går i skolan, de flesta kvinnorna är analfabeter vilket gör dem än mer utsatta och mitt i detta gör program som PEP en enorm skillnad! Wow.

Söt-skrotisar, Suraj Park.

Igår fick vi följa med några av barnen från CDSP-projektet till en ceremoni på Delhi Universitet. De deltar varje år med sin dansuppvisning och vilken uppvisning! Barnen var fantastiskt duktiga och det var roligt att få se en del av universitetet här.

Grymma killar som träffas i parken 3 ggr/veckan för träning.

Just nu sitter vi och inväntar vårt nattåg mot Varanasi, en av Indiens heligaste städer. Den ligger längs med den heliga floden Ganges och hinduer samlas där för heliga ritualer och för att bränna de döda. Hinduerna far också dit på äldre dagar i väntan på att dö, då det anses ge ”moksha” att dö där – befrielse från födelse-död-cykeln.. Ska bli spännande att äntligen få se lite mer hinduiska traditioner och framför allt att fara med tåg! Pepp!

Har f.ö. fått min första pizzaleverans. Stort ögonblick och jag kände mig som i en amerikansk film!

Galna bussturer, viktiga dagar och doftande turister

Dagarna passerar i en rasande fart och uttrycket ”som en riktig indier” har börjat användas flitigt. Jag kämpar mig in i denna nya kultur genom att numera enbart äta med handen, traggla hindi, köra hardcore-toalett, trängas med folk, andas damm och mycket mer! Vissa seder försöker jag mig på mer skräckslaget än andra – bussturerna är bara ett av dessa exempel där jag tar mig fram med hjärtat i halsgropen, då vår första tur höll på att bli även min sista. Vi står något förvirrade utanför metron vid ett ställe där vi tror bussen kommer komma. Bussen anländer och vi gör oss beredda att stiga på – något som visar sig krångligare än man kan tro. Bussarna här stannar nämligen inte. Den trånga hopen lyckas ändå ta oss med i strömmen in i bussen när dörrarna öppnas i farten och jag tänker ”det här gick ju väldigt smidigt att klara av!” Dörrarna stängs och jag inser till min förskräckelse att Noomi klamrar sig fast i de stänga dörrarna, på utsidan av bussen! Jag är den enda av oss som kommit med bussen och står nu totalt inklämd bland allt folk utan att kunna röra mig. Som tur är finns det hjälpsamma folk överallt i detta landet – hela bussen engagerar sig för att de förvirrade blekfisarna ska komma tillrätta och det hela löser sig efter några panikslagna meters bussfärd. Fju. Men man ska av bussen också. Var det bekymmersamt att stiga på i farten är känslan panik att försöka kliva av. Summering: Jag höll på att falla ur, räddad av konduktör, missade stoppet, kom av långt senare men med livet i behåll och med en känsla av enorm tacksamhet till alla hjälpsamma indier på bussen. Jag har definitivt en bit kvar innan jag är just en ”riktig indier”.

Demonstrationståg genom slummen för flickors rättigheter, Suraj Park.

I övrigt har vi firat enormt viktiga dagar tillsammans med projekten i TFG. Först ut var International Day of the Girl Child. Dagen firades i huset i Suraj Park där kvinnorna och barnen från slummen samlats för att uppmärksamma flickors rättigheter och lyssna till inspirerade föredrag om barnäktenskap, försvunna flickor och juridiska rättigheter för kvinnor. En dag som denna där den behövs allra mest – Indien är världens fjärde största ekonomi, men hamnar likväl på fjärde plats från båtten i mätningar om mänsklig utveckling. Detta beror till allra största del på grund av diskrimineringen av landets kvinnor.

Samlade kvinnor för flickors rättigheter, Suraj Park.

Vilken dag! Vi fick hålla ett litet tal om vår frihet som kvinnor i Sverige. Något som kändes otroligt svårt och lite konstigt att inför dessa kvinnor stå och säga självklara saker som att vi får ha på oss vilka kläder vi vill, resa vart vi vill och gifta oss med vem vi vill. En fråga som ställdes under dagen var hur det kan försvinna så mycket flickebarn och varför dessa diskrimineras. Kvinnorna svarade pengar. Det är inte lönsamt med en flicka och därför sållas hon helst bort. Det saknas mer än 40 miljoner indiska flickor idag. Selektiv abort är en av orsakerna då det räknas med att en halv miljon flickor väljs bort varje år till följd av detta.  Då en flicka gifter sig tillhör hon från samma dag mannens familj helt och hållet. Många av de kvinnor jag möter här har inte träffat sina egna familjer på flera år och männen träffar nästan aldrig sina systrar eftersom ”they are married you know”. 

Lunchrast i skolan.

Global Handwashing Day firades med kvinnogrupper och genom att leka informativa lekar tillsammans med ett hundratal skolbarn. Att tvätta händerna med tvål kan minska risken för diarré med upp till hälften och minska luftvägsinfektioner med upp till 45 procent! Några av de sjukdomar som jag tycker verkar vara konstanta hos de barn jag möter i slummen. Tvål till handtvätten är effektivare än något vaccin och det behövs sannerligen då ett barn dör var 30:e sekund av diarré, som ett exempel.

Skolbarn avlägger ”qasam” – löftet att dela kunskapen till alla i sin närhet. Grymt!

En dag behövde vi känna oss som turister och tog tåget till Agra för att kika på Taj Mahal. Big deal tänkte jag. Jag menar, jag har ju sett det på kort redan. Men oj så maffigt det var! Jag kan inte beskriva hur vackert det var att se denna vita, enorma byggnad skifta i färg utefter solnedgången. Otroligt vackert.

Taj Mahal, förstås.

En märklig känsla spred sig ända in i hjärteroten under tiden vi hängde i Agra. Jag såg så många turister – det var länge sedan jag såg så många blekfisar på ett och samma ställe. De såg så fräscha ut, men framför allt doftade dessa klungor av blekfisar! En underlig doft. Hm, jag undrar hur mycket Delhis skit och smuts har satt sig egentligen? Haha. Förmodligen ganska djupt, för så fort vi gick förbi en klunga turister var jag tvungen att ta ett djupt andetag och känna in denna underliga doft av…freshness. Det gav en märklig känsla av att själv vara turist och samtidigt vara helt främmande inför alla övriga turister. På samma gång. Hemlängtan fast ändå inte, samtidigt!

Avslutar med solnedgången, Taj Mahal.

Läs gärna mer om internationella flicka-dagen och barnäktenskap här.

Varning för loskor

Vi har varit på landsbygden några dagar för att titta på en del av TFG’s rurala projekt. Klockan 04.00 gick startskottet för den 5,5h långa bilfärden. Inga problem tänkte jag och stannade uppe lite extra länge kvällen innan så att jag skulle vara trött och sova genom bilresan. Fiffigt. Kröp upp och slumrade in på sätet i bilen bara för att med ett ryck slitas ur sömnen och dunsa ner på golvet. ”- Welcome to Uttar Pradesh! Roads do not work in U.P.” och det gjorde de sannerligen inte! En resväg på 15 mil tog nästan 6h att köra och sömnen kunde hälsa hem.Dags för landsbygd, Aligarh.

Något trötta anlände vi till den lilla byn i Aligarh för att få vara med i SHGs, skola och mycket mer. Intensiva intryck av livet på landet i Uttar Pradesh! Det är verkligen stor skillnad mellan urban och rural miljö här – extrem skillnad. Här har fattigdomen ett annat ansikte i form av bl.a. nästintill obefintlig läskunnighet, kvinnans totala ojämnställdhet och allra tydligast – ingen elektricitet. Kvinnorna här får ännu mer sällan röra sig fritt utanför hemmet, vilket gör arbetet med kvinnogrupperna (SHGs) så grymt viktigt. Jag blir imponerad när jag ser Deepak, Ajay och Chandaraband samla kvinnorna i en by för undervisning i hur man kan göra business – det börjar sakta men säkert byggas upp samma självständighet och företagsamhet som jag såg lyste i ögonen på kvinnorna i Delhis slum.

SHG-utbildning i vaselin-produktion.

Det börjar skymma strax efter 18.00 och inte förrän jag försökt leva totalt utan el inser jag till fullo hur viktig den är för möjligheten till utveckling! Vi snackar beck-totalt-mörker. Byborna samlas här och där under någon fotogenlampa, men svårigheterna att leva ett liv efter kl. 19 är uppenbara – att arbeta, studera, umgås, uträtta behov eller att förvara mat försvåras. Elen kan komma några timmar mitt i natten, men då är ju ändå ingen vaken – smart tänkt myndigheterna av U.P. Verkligen. En kanske kan tänka sig knepigheterna en city kid som jag hade att pricka toa-hålet i marken i beckmörker, haha.

Några av alla byns barn som får skola och 1 mål mat/dag från Phoolwari-projektet.

Inte minst blir det hindrande för kvinnan, för hennes chans att röra sig fritt. Är det begränsningar dagtid, är utrymmet noll efter mörkrets inbrott att som kvinna röra sig utanför hemmets väggar. En toppen-grej från TFG är den solcellsdrivna lampa som var familj får gratis då de går med i Child Development Projektet!

Jodå. Här sjungs det igen! Fantastiskt roliga stunder med skolbarnen.

I övrigt börjar rutiner infinna sig här i Rohini, sektor 19. och det gör otroligt gott för känslan av att landa. Som morgonprocedur brukar jag ta en tur i parken som ligger jämte – en park full av liv redan kl. 06.00 på morgonen och säkert ännu tidigare också! Intrycket jag får under mina morgnar är att folket häromkring är måna om att röra på sig och inser vikten av både fysisk och psykisk hälsa. Här och där sitter gubbar i yoga-ställning, qi-gong grupper och killar som styrketränar fyller parken. Vill man motionera sällar man sig i ledet på de asfaltsgångar som omringar gräsmattan och går runt, runt, runt. Vilket jag gjorde i godan ro häromdagen. Men man får minsann passa sig – rätt var det är kommer en snorloska farandes från en mediterande man längs med kanten! Det är lite buskigt runtom så loskan caught me by surprise så att säga. Tydligen verkar dessa vitklädda män fnösa ur sin näsa hysteriskt som en del i något slags mantra. Jag har ännu inte kikat närmare på vad detta kan vara fråga om för slags religionsutövning – men hädanefter håller jag noga utkik för att undvika en ny dusch-loska under min morgontur!

Godingar i skolan, Aligarh.

Hinduismen verkar för övrigt väldigt medveten om vikten av hälsan och balansen mellan människan och hennes omgivning. Särskilt inom den indiska läkekonsten Ayurveda. Balans mellan kropp/sinne, människa/natur, osv. Nyttigt ändå, balans är bra. Och kanske därför det är full fart på folket här i den tidiga morgontimman! Ska kika närmare på det där med Ayurvedan någon dag.

Frustrerande skit

Vi har efter mycket om och men lyckats hitta några gym i våra kvarter som vi håller på att utvärdera. Jag och Noomi tog oss häromdagen ner i en ruffig liten lokal där en glad, dansant indier skulle hålla ett träningspass med oss. Vilken total chock-workout! Den dansvana Noomi svängde sig smidigt runt i dessa Bollywood-moves, men kära nån vad läraren fick kämpa med mig! Han slet och drog i mina ben, ”knees STRETCHED” var det konstanta mantrat från denna bryska man och fortsätter jag med detta kanske jag kommer hem en decimeter längre eller så.

På hembesök-runda i Badli.

Under våra hembesök i de olika delarna av Delhis slum möts vi av sjuka barn i mängder. Att det är så känns sorgligt nog inte överraskande heller, särskilt inte när man ser avskrädet och sophögarna som samlas överallt – inte bara i slummen, det ligger skit och skräp överallt i den här stan. Trångboddheten i slummen skapar givetvis förutsättningar för smittospridning i sig och jag kan bli så sjukt frustrerad över den obefintliga sophanteringen som förvärrar ohälsan något enormt!

Sopor. Mitt i och överallt.

Om soporna, avföringen och kossorna avlägsnas från dessa trånga utrymmen skulle det kanske inte behöva läggas så otroligt mycket resurser på hälsovård och mediciner för en slumbefolkning som verkar vara konstant sjuk. Något kontraproduktiv regering som investerar i utvecklingsprogram inom hygien och hälsa, samtidigt som de inte gör ett skit åt denna illaluktande smitto-smuts. Det får vara någon annans bekymmer. Slumbefolkningens bekymmer. Frustration.

Ännu mer sopor. Här är fr. slummen precis bakom mitt hem.

Idag var vi lediga. Vi blev jätteglada och drog in till city där vi höll på att bli överkörda, nertrampade, nersmutsade och blåsta på en och samma gång. This is Delhi. Vi for med tunnelbanan som kör genom staden på en hög bro, ger en grym utsikt medan vagnarna skumpar fram och fylls på med folk. Inklämd i en galet trång vagn känns något inte alls som vanligt (ja, det är förstås mycket som känns ovant i en vagn i Delhi..), jag ser mig omkring och ser en vagn full av hoptryckta kvinnor. Inte en enda man – vi har hamnat i ladies-only-coach, där kvinnorna ska slippa sexuella trakasserier från män. Underlig syn.

Jag avslutar med lite bilder från mina möten under hembesöken de senaste dagarna!

Elstöt och åskdunder

Jag har en grymt otäck, darrande känsla i hela min arm idag. En dust med det elektriska vattenfiltret bredvid vår diskho under gårdagskvällen genererade ett skrik, två små brännmärken och en lätt skärrad Emelie. Tack och lov finns mamma och syster fortfarande bara ett samtal bort (otroligt fast vi är så långt ifrån varandra) så jag kunde somna trygg och tröstad!

Random bild fr. Karan Vihar – en slum i nord-västra Delhi.

En annan galen elektrisk upplevelse hade vi för några dagar sedan. Vi stod uppe på ett av hustaken i Suraj Park när vi plötsligt hör den största smäll jag varit med om, det gick ett bullrande dån genom hela kroppen och det rök en hel massa från trädtoppen bredvid. Jag var övertygad om att Delhi nu stod under ett bombanfall! Typiskt, hur hände detta hann jag tänka och försökte gå igenom i huvudet vilka konflikter Indien kunde vara involverad i som möjligen mynnat ut i krig? Några kaosartade sekunder senare fick vi förklarat för oss att det var åskan som slagit ner i trädet jämte oss – från helt ingenstans! De hade sig ett gott skratt åt de förskräckta svenskarna ett bra tag efteråt.

Fullt hus när GRC har öppen hälsomottagning 2 ggr/månaden!

I dagarna har vi besökt ett spännande empower-women-projekt, det sk. Gender Resource Center. Det är ett mångfacetterat center där invånarna i slummen erbjuds juridisk hjälp till samhällets olika instanser, hälsovård, kunskap om kvinnors rättigheter och hälsa, mat-ransoneringskort och mycket mer. Det finns även ett halvårs utbildning till skräddare eller spa/skönhets-terapeut för slummens kvinnor som resulterar i en certifiering och möjlighet till egen försörjning!
För de som lever under fattigdomsgränsen i Delhi finns dessa ransoneringskort där familjer får utportionerat vissa basfödor. Ett spännande alternativ till dessa ransoneringskort är sk. cash transfer scheme – där frihet med ansvar är något jag verkligen tror på som en del för utveckling. Läs gärna om denna studie gjord i Delhi.

Medicinutdelning på GRC.

I fredags mötte vi Niharika som fyllde 30, vilket firades med smarr-smörig tårta, en svensk gosedjurs-älg och lyxmiddag på KFC! Efter det att tårtan skurits upp under sång, matade födelsedagsbarnet alla gäster med tårtabiten. Några fick sig en gräddklick rakt i ansiktet och snart var ett redigt tårtkrig igång! Vet fortfarande inte om detta är Indisk tradition eller bara busigt fredags-påhitt. Slöseri på fantastiskt god tårta enligt mig. Och onödigt kladd. Haha.

Niharika och tårtan som snart skulle sitta på en och annan kind!

Helgen fortsatte i samma mysiga anda när vi bjöds på Domino’s pizza-häng hemma hos det svensk-amerikanska pastorsparet och i söndags fick en ny stackars församling utstå en Emelie vid mikrofonen. Dock endast tal denna gång, ingen sång. Men vet inte om det gjorde någon särskild skillnad egentligen, haha.

Försöker bota lite smygande hemlängtan genom att hänga i min bild-hörna. Vet inte om det botar eller ökar längtet i hjärtat eg?